Jag oroar mig så otroligt mycket för att dö ensam och oälskad. Jag vill absolut inte bli en gammal tant som sitter och stickar och virkar kläder och gosedjur till mina systerbarn och har fyra katter som är lika gamla och skröpliga som jag... Samtidigt oroar jag mig för sådant som ligger närmre till hands, vem jag ska gå med på studentbalen, hur min studentfest ska vara om jag nu kommer ha en egen stundentfest..
Jag oroar mig för mina betyg, om jag är flickvänsmaterial eller om jag är en hemsk människa som aldrig kommer att passa som flickvän. Om jag kommer att kunna göra något vettigt med mitt liv. Jag oroar mig för allt möjligt, jag är en sån som oroar sig för nästan allt. Men mest av allt oroar jag mig för att bli ensam.