Jag står här ensam kvar bland en massa svåra val, min framtid är för långt bort och jag saknar dig så det gör ont. Min själ kämpar på, trots att den också verkar hata buren den är instängd i. Jag tror jag såg ett hopp men hann inte fånga det förrän det svävat iväg. Kvar finns bara en skugga av hopp.

Det tar stopp, klart jag ångrar att det blev så, lätt att vara efterklok, lätt att skilja rätt från fel när man bara kan se tillbaks på det man gjort. Men att sakna kärlek, ärligt, hur lätt är det att överleva sådan smärta? Kan inte sova på natten, för vill inte vakna ensam, vill inte drömma om hur jag går ensam längs en öde gata, vill känna din kärlek, vill inte sakna ljudet av din röst. Hjärtat, du får inte gå. Jag är inte någonting utan dig, det är något du måste förstå.

Jag vet att mycket har vart knas nu det senaste. Har gjort dig besviken; det var ingenting jag menade skulle hända. Tiden verkar så stilla. Försökte ringa på din telefon men jag fick inget svar, jag skickade sms men inget kom tillbaks. Men det är lugnt, jag tror jag klarar det här en gång till. Ja, jag tror jag klarar det här igen med mitt krossade hjärta. Det här är ditt val, om du bara ville ge mig fem minuter skulle jag förklara för dig, vännen.

Tårar på min kind, tänker ingenting. Tankarna är bortblåsta av en kylig vind. Så jag tappar min minnesbild, det känns som jag står helt själv i ett vinterhav, blickar ut över allt det jag inte har. Frågar mig själv vad jag lever för.