Ibland är det som ett hugg i magen, trots att man egentligen inte gjort någonting. Men det är väl därför det blir som misshandel av sig själv, för att man inte agerat när man skulle. Som att se någon gå förbi och inte säga hej, trots att man så gärna vill. Eller undvika att vara arg på någon, även om man bubblar av ilska inuti. Eller när man ser den där personen som man saknar så man skakar. Som man inte kan säga någonting vettigt när man är nära, även om det är tre meter emellan. Man kan ljuga hur mycket man vill, men hur länge kan man ljuga för sig själv? Innan man inser sanningen och förbannar sig själv för att ha ljugit så länge. Man kan bara titta på sig själv och se sig själv brinna. Bli hånad av sitt eget samvete. Man har svikit sig själv, när man trodde att man hade rätt, att det gick att så, när man från början blev tillsagd att det inte skulle fungera. Tillslut kommer man bara stå där, naken i verklighetens skarpa ljus, och inse att man gjort helt fel. Och ingenting kan ändra på det.

Ibland har man tur och har någon som håller en nere på jorden. Och vad skulle man göra utan henne?