Det har en viss charm att sitta i en minimal volvo tillsammans med två medelåldersmän i extremt tjocka dunjackor, varav en är ens far. Det har en viss charm att sitta i baksätet och inte kan se ett smack framåt. Och det är speciellt charmigt om man nyss, på väg till bilen, passerade en koloni med ankor/änder vid åstranden för att ån är frusen nästan till botten skulle jag kunna tro.