Du gav mig en gång en anledning till att fortsätta leva, att fortsätta andas. Du sa att du tyckte om mig mer än någon annan, det var anledningen till att fortsätta finnas till. Idag får jag inte tag på dig, du är som bortblåst med vinden men fortfarande lika närvarande. Du ger mig inte längre en anledning till att finans till, du gav mig en den natten när du inte alls tyckte jag skulle ge mig av, då när jag kom på meningen med livet. Då hade du en fras som fick mig att bubbla inombords.

Men nu hör jag ingenting. Bara tystnad. Jag gråter inombords, att visa någon tårarna har ingen mening.

Jag saknar dig , men försöker glömma. Alla säger det är dömt att misslyckas ändå.